Den f.d. Professorn och Dekanen från Tandläkarhögskolan i Malmö Lars Matsson kåserade kring skrivarkonsten eller hur alla har en berättelse som kan nedtecknas.

Lars sa inledningsvis några kloka ord som vi bär med oss ”Backspegeln är större än framrutan”.

Det hela började med hans pappa som aldrig riktigt fick tillfälle att för sina barn, mitt uppe i karriären, berätta sin historia. Men klok som han var talade han in sin berättelse på kassettband.
Han ville tänka tillbaka och få lite struktur på det han upplevt.

Lars tog denna berättelse och tecknade ner den i det som blev Lars första bok.

Därefter skrev Lars sin första berättelse ”Jag föddes i Nässjö och där växte jag upp” för att berätta för barn och barnbarn. Lars var klok att i boken ange sin mailadress vilket ledde till att många Nässjöbor hörde av sig till honom med lite av sina berättelser. Han kunde på det sättet återknyta kontakten med gamla kamrater. Detta var en tid efter kriget då det till en början var fattigt men sen skildras expansionen under 50- och 60 talen.

Nästa bok, JOEL (en utav pappans mellannamn), kom ut på slutet av 80-talet och skildrar en grupp människor från denna tid, en del verkliga andra påhittade.  Bl.a. finns en trevlig berättelse om en figur Nilsson som var lite av besserwisser som sina promenader gick förbi Joels trädgård och brukade klaga på hur den sköttes. Men efter en tid växte på ålderns höst en vänskap fram.

Nästa bok om Joel kom ut 1990 samma personer finns med i denna bok. I den skildras en person en f.d. nazist som blev nyfiken på Joels vackert renoverade gula hus. 

En del i böckerna är en fiktion men pappans berättelser och livet i en småstad är riktiga.

Slutligen var budskapet från Lars att alla har en berättelse värd att på ett eller annat sätt nedteckna. Det behöver inte göras i bokform utan det går bra med ett kollegieblock.

Förhoppningsvis tände hos några åhörare en tanke om att nedteckna sina berättelser.

Vid tangentbordet, Ulf Hester.

Till Länksidan